Revanschen

Så, då är det äntligen dags. Imorgon klockan 17.00 på Luzjnikistadion i Moskva inleds det 21:a VM-slutspelet. Öppningsmatchens deltagare från Ryssland och Saudiarabien kommer, precis som det svenska landslaget, att få följa medaljstriden hemma från TV-soffan.

För, i början av juli, när turneringens 32 lag har reducerats till 4 så kommer det vara ”the usual suspects”, som står där med utsträckta händer: De malliga tyskarna kommer ha sällskap av de revanschsugna brassarna och de oeniga fransmännen. Trion kommer bli en kvartett med hjälp av segraren i grupp B (Spanien eller Portugal), som ser ut att få en hyfsat lätt väg till semifinal. När sedan tyskarna straffsparkat ut fransmännen och brassarna glidit genom sin semi, så är stunden kommen för upprättelse. En upprättelse som över 200 miljoner brassar väntat i exakt fyra år och en vecka på. En upprättelse för det största och mest förnedrande nederlaget i brasiliansk fotbollshistoria. En upprättelse för en 1–7 förlust i en semifinal på hemmaplan. Tårarna och skammen finns med allra största säkerhet färskt i minnet och chansen att återupprätta sin heder kommer de att ta. Brasilien vinner VM-guld. De vinner för att de har det överlägset bästa laget och de vinner för att de slipper den ohälsosamma pressen de utsattes för under 2014 på hemmaplan.

Argentina då? undrar säkert någon. Ut i gruppen, tänker jag.