DEN UNDERBARA OCH ÅTMINSTONE TIDIGARE BESPOTTADE ALLSVENSKAN

Mitt namn är Jonas och det här är min premiärpost här på VeckansRek. Gillar att skriva om mina upplevelser i smått och stort och fick frågan om jag kunde tänka mig att blogga här och tänkte ge det en chans.

Utan att veta hur framtiden ser ut kommer bloggen troligen bli lite spretig med poster där jag varvar någon ”rek” ibland med mina tankar, funderingar och upplevelser från pokerbordet, travsport och kanske framförallt Allsvenskan och då i synnerhet Djurgårdens IF som är den klubb jag brinner för.

I och med att mitt premiärbloggande inleds i samma veva som Allsvenskan går in i sitt absoluta slutskede och trots att Malmö sedan länge säkrat guldet inte bara i teorin utan även i praktiken så lever serien i allra högsta grad för någon som jag med sympatier för DIF. Vi har inte varit bortskämda med sportsliga framgångar på länge och derbystatistiken tänker jag tillsvidare lämna helt utanför men det här året har varit det absolut roligaste på läktaren på mycket lång tid. Tyvärr tror jag AIK tar 6 poäng på de sista två omgångarna (Göteborg hemma och Örebro borta) och DIF:s fokus bör istället bli på att behålla tredjeplatsen och lägga beslag på en åtråvärd Europacupkvalsplats.

Jag har följt DIF intensivt (med mina mått mätt) sen de tillfälligt huserade på Kristinebergs IP i och spelade 1-1 hemma mot Sirius i premiären 1993. Detta Sirius som i år varit för svåra för oss och ett av fåtalet stora besvikelser under säsongen så här långt. På den tiden hette min favoritspelare i laget Chic Charnley och jag glömmer aldrig då han slog en tunnel på en motståndare borta på Bårsta IP då vi mötte Assyriska. Istället för att försöka hinna upp bollen på andra sidan, vill minnas att Chic hade några trivselkilon för mycket och inte var så där explosiv, så vände han sig mot klacken och sträckte händerna i skyn som om han just hade vunnit den sista etappen i Giro d’Italia eller liknande.

Mellan det året, då DIF slutade trea i Division 1 Norra (då Chic slog den berömda tunneln på Bårsta IP), och i år har jag fått uppleva enorm lycka men också stor frustration och ilska över märkliga värvningar, apatiska tränare som inte utnyttjar sina byten i tid, varit på väg att klippa säsongskortet men när lugnet lagt sig och en ny säsong stått för dörren har alltid suget återinfunnit sig. Jag har inte haft säsongskort varje år, långt ifrån, men jag har alltid följt mitt DIF och varit osunt känslomässigt engagerad och ofta, oftare tidigare, hamnat i dispyter med de största rivalklubbarnas fans. Har dock insett att det förvisso skiljer på våra färger men att vi är precis lika enögda och stundom patetiska i vårt sätt att försvara ”vårt” och bespotta ”ert” och jag tror det är just det som gör Allsvenskan, var spelmässiga kvalité inte är det främsta signumet, unik och så kul som den är.

Minns hur jag avundsjukt tittade på då Bajen vann sitt hittills enda guld, året var 2001, och jag minns att jag tänkte tanken att jag aldrig skulle få vara med om något liknande och förbannade domaren som felaktigt (?) blåste av Stefan Rehns mål i näst sista omgången för offside och skyllde ett uteblivet guld på det och trodde att chansen för alltid var förbi. Det skulle dock bara dröja till 2005 innan jag hade fått uppleva det hela tre gånger och jag började konstigt nog känna att det inte var så jäkla speciellt att vinna guld. Även detta, att guldet inte ALLTID går till samma lag, även om MFF:s framgångssaga börjar bli tröttsam, gör Allsvenskan så jäkla rolig. Jag var på plats på Ryavallen 2002, åtminstone kroppsligt men skallen var i alla fall under första halvlek någon annanstans efter ett för stort intag av whisky på väg dit. Det är preskriberat vid det här laget men vi var hemma hos några Djurgårdare som bodde i Borås innan matchen och vi var där även efter matchen. Jag tyckte jag kände igen mig och berättade det konstiga för en kompis som kollade på mig med mindre snäll blick och förklarade att vi var där innan matchstart. Glädjen då Markus Karlsson lyfte bucklan var hur som helst enorm.

Jag var även på plats på Örjans Vall året efter och även det var en höjdare men inte fasen slog det lika stort. 2005 minns jag knappt och märkligt nog var inte fotbollsintresset på topp de nästkommande åren, jag var så att säga, konstigt nog, ”vinsttrött”.

Men de 10-11 nästkommande årens ”misär” har nu gjort att då DIF återigen slåss i toppen är glädjen stor. Förhoppningsvis kan DIF följa upp framgången nästa säsong med kanske en ännu bättre placering till följd?

Stundtals har DIF presterat seriens bästa fotboll i år och värvningen av våra antagonisters värsta hatobjekt, Jonas Olsson, är en väldigt viktig nyckel i dagens DIF tror jag. Inte för att han på något vis är oersättlig på plan, Gunnarsson gör det alltid bra som ersättare, utan mer för hans vinnarskalle och något säger mig att det smäller på träningarna och är smågrinigt med hög intensitet på Kaknäs sen han kom.

Hemvändande Kim har gjort vad man kunde förvänta sig och lite till. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var orolig för att belackarna skulle få rätt men trots att han är långsam är han en av seriens absolut bästa spelare än. Isaksson värvades ju ett år tidigare men är också en viktig pusselbit för utan han på plats hade aldrig Kim kommit – utan Kim hade aldrig Jonas kommit. De här tre nämnda spelarna går ju alla mot sitt slut som fotbollsspelare men jag hoppas, och tror, de kör ett år till. Jag hoppas för övrigt att DIF får behålla så många spelare som möjligt från 2017 till 2018. Så har det inte alltid varit.

Magnus Eriksson är fortfarande skytteligaledare i skrivande stund, Felix Beijmo den mest lovande ytterback jag sett i DIF och det steg han tagit ska inte vara möjligt. Han hoppade över Superettan mer är helt given i startelvan match efter match. Undrar just hur länge vi får behålla honom. Jakob Une Larsson har tagit stora kliv framåt och kommer bli viktig i DIF:s lagbygge för framtiden, Otman El Kabir är i sina bästa stunder fantastisk och att han är tvåfotad gör det svårt för motståndarna att försvara sig mot honom då han är i form, Kerim Mrabti behöver ju ingen närmare presentation. Jag kan fortsätta en bra stund till och önskar mig egentligen bara en riktigt bra forward som ersätter Gustaf Engvall då han snart försvinner. Tycker det är lite synd att hans målproduktion helt avtagit men håller inte med folk som säger att han varit dålig. Möjligtvis de senaste två matcherna men det har hela DIF varit. Men någon förlängning med honom är ju ändå inte aktuell så något spännande namn in på hans position är min dröm för dagen MEN först…

…ska säsongen avslutas. Årets sista hemmamatch spelas på söndag då vi tar emot Jönköping Södra. Normalt ska vi vinna men jag kan inte låta bli att tycka att dryga fem gånger på krysset och runt nio gånger på tvåan är intressanta (VeckansRek?) för Jönköping vädrar morgonluft. Sen avslutas hela säsongen i Kalmar söndagen den 5/11 och jag hoppas då på ett lite avtrubbat Kalmar och att vi är sämst trea då säsongen summeras.

Jag kommer för övrigt vara på plats i Kalmar för att göra mitt för att påverka utgången av matchen. Tar med en god vän på en liten minisemester som tillbringas i Småland och en av de inplanerade händelserna under denna weekend är en pokerturnering i form av ett Homegame. Vi kallar det TOSSIG och jag får nog anledning att återkomma till det upplägget och den kvällen. Tror det blir sjukt trevligt och kul.

Till sist: Bli inte oroliga – jag ska inte alltid skriva så här långt.

/Frisken